Tidig morgon.

Klockan 4 imorse lämnade jag mitt trygga hem och begav mig ut på Tjäder spaning.
Det var aldeles tyst bara fåglar som kvittrade och jag som huttrade då jag hade på tok för lite på mig.
Jag hittade en plats uppe på en stor sten där solen som precis kikade över trädtopparna nådde min frusna kropp.
Jag klädde av mig naken och joddlade för kung och fosterland,,,, nej nej nej det gjorde jag verkligen inte :)
Jag satt där och väntade länge på att få höra tjäderns kluckande men icke.
Plötsligt hör jag ett hundskall, hmm fan också tänkte jag, varför ska de släpa ut en hund här vid den här tiden och varför i min skog..
Ett skall till men den har förflyttat sig för snabbt,,, är det en lös hund ?? håret på ryggen började resa sig,, tänk om det är en Dobberman som rymt från någon pundare,, en sån som psyket är helt slut på.
Jag mötte faktiskt en sån på Drottninggatan i Örebro en kväll när jag var på väg hem som sprang mitt i vägen så bilarna höll på att köra på den och den sprang rakt emot mig skällande och morrande och jag lovar att jag tömde fan allt maginnehåll rätt ut i kallingarna då.
Då kom ett skall så nära som 20 meter från mig och ja var nära att ramla ned från stenen när en råbock skuttade fram mellan träden för att lika plötsligt försvinna igen då han såg mig, allt var över på ett par sekunder.
Jag har ju hört dem skälla men inte på detta viset, det lät exakt som en hund.

Nu har jag haft otur ett par dagar, igår missade jag en grävling som jag lät komma så nära som 6 meter, med en puls som närmade sig 140 trycker jag ned knappen halvvägs och får fokus ja trycker knappen i bött för att få den perfekta bilden... kameran börjar pipa som ett helvete för ja har ställt in den på 6 sekunders timer min dumma jävel, den grävlingen gjorde ju fan 200 meter på 1 sekund blankt.

Jaja det blir fler tillfällen, och man lär sig av misstagen.