20 mars 2009

En av mina favorit kissar har lämnat oss idag.

Först vill jag säga att jag och denna lilla katt har väl inte alltid kommit överens.
Jag har aldrig varit med om en katt som har varit så otroligt uträknad och snabb när det gällde att sno mat.

Jag minns hur denna katt kom baklänges genom vår häck på uteplatsen i Oxhagen släpandes på en rå flintastek från någon granne.
Jag minns hur hon kom springande över gården med en kotlett i munnen till gråtet från ett barn med flera vuxna människor efter sig och jag minns även då hur jag stod och bad om förlåtelse till dem och betalade 200 :- som plåster på såren för deras förlust.
Jag minns hur jag jagade henne genom lägenheten när hon sprang med mina barns smörgåspålägg i munnen men jag minns även de sena kvällarna när allt lugnat ned sig och hon låg på mitt bröst i soffan och andades lungt och jag kunde känna hennes lite kalla och fuktiga nos mot min kind när jag sakta strök henne över ryggen.

Jag minns hur jag blev väckt kl 4 på natten av att hon satt nöjd och slickade sig om tassarna strax intill en av mina ormar som lyckats smita ur terrariet, det som fanns kvar var huvudet och ca fem centimeter av kroppen men ändå nästa kväll när allt blev tyst så låg vi sams i soffan igen. Jag minns hur denna katt har varit klädd i dockkläder av alla de slag och till och med haft mössa på sig, knuten under hakan sedan ilaggd i en dockvagn och körd runt i lägenheten och hon fann sig i det för det mesta.

Ibland när Cissi eller Karro fick tag i henne så syndes paniken, man såg att hon hade inte planerat att leka just då men de var bästa kompisar de tre så det gick alltid bra ändå till slut.
Nu med detta inlägg så vill jag säga farväl till Missan som idag lämmnade jordlivet då hon varit ute och skadat sig så det gick tyvärr inte och rädda henne. Jag vet att Cissi och Karro saknar dig helt otroligt mycket och jag saknar dig också för du var en speciell och mysig katt.

2 kommentarer:

  1. Ja hon var fin, och de röda katterna verkar vara mycket uträknade. När hon nu var skadad fanns väl inget att göra. Men jag vet hur det känns, var så säker. Både Dane och jag grät varje gång vi fick lov att avliva en katt.
    Du får hälsa flickorna, nu har dom haft det jobbigt.
    Ulla

    SvaraRadera
  2. åh vad tråkigt, förstår hur det känns för flickorna, bettan

    SvaraRadera