Det har gått några dagar nu sedan det hände, det oifrånkomliga men ändå helt ofattbara.Jag kände nåt liknande när min far gick bort, vissa tankar var knivskarpa medans andra var suddiga och dessa tankar for runt i tomrummet som blev efter honom så man visste varken ut eller in.
Livet går vidare så smått här hos oss och det var så Leif ville att vi skulle leva, vi skulle vakna och leva de dagar, den tid vi har kvar.
Nu ropar Malin att det är dags att lägga sig så det är väl bara att lyda då, natt på er alla.
Ps. Tack mamma för det fina du skrev.
Ja, det är konstigt att livet blir lite´som vanligt igen, men det blir ju aldrig riktigt som förr. Men minnena kan ingen ta ifrån en, dom har man kvar. Och som Leif mycket riktigt menade, så måste man leva vidare.
SvaraRaderaDikten tyckte jag passade in på er och Leif, att ni minns honom pratande och skrattande som jag förstår att han var. Jag har ju aldrig hört honom prata, tyvärr.
Ulla
Jodå han prata och skrattade, det var en riktigt trevlig prick.
SvaraRaderatack micke för ännu ett fint inlägg, bettan.
SvaraRadera